Anna-Lisa Löwieng berättade om sin barndom och uppväxt för sin dotter Ingrid Berlin, som sedan skrev ner detta. Av texten framgår att det bör ha varit år 1977.
Först har sidorna skannats in som bilder (jpeg). Dessa har sedan lästs med ett s.k. OCR-program som identifierar text. Därefter har denna text rättats för hand och mellanrubriker lagts in för att texten ska bli lättare att läsa. Sedan har så denna text konverterats till html med ett enkelt konverteringsprogram. Texten har nu också kompletterats med några foton.
Det är detta arbete som nu presenteras på denna webbsida (https://torstendahl.se/sources/AnnaLisa.html).
Ljungbyhed 15 juli 2020, 17 mars 2022
Seved Torstendahl
Jag föddes 23 febr. 1891 på en vacker gård, Höckgården, som förut varit kronofogdeboställe. Mina morföräldrar köpte den omkring år 1877. De bodde förut på en plats ej långt därifrån som hette Glofsbo. När morfar hade köpt Höckgården ville en syster och svåger till morfar vara med om köpet och de kom överens om att låta en lantmätare dela gården i två delar och drog sedan lott. Vi är mycket glada att ha den lott vi har. Den gamla huvudbyggnaden med en flygelbyggnad låg på den andra delen av gården vid andra sidan av vägen. Det var en gammal låg vit länga med front utåt landsvägen. Det var 4-5 fönster på fronten och den bildade en stor salong i andra våningen. Tyvärr var huset gammalt och förfallet så det revs och ett nytt byggdes av morfars svåger. På vår del av gården byggde morfar den nuvarande mangårdsbyggnaden som sedan restaurerats två gånger.
Mormor berättade att de en gång före köpet gått förbi gården och då tänkt att de måtte vara lyckliga som får bo så vackert. På den tiden fanns det trädgårdsmästare som vårdade alla drivbänkarna, höga välklippta häckar, många slingrande gångar och massor av blommande buskar särat flera som jag tyckte jättestora askar och inte mindre än 4 dammar omgivna av häckar som var både till nytta och prydnad. Fruktträd i överflöd fanns. Det var genomskinliga astrakaner, körsbärsträd i massor och gula plommon, samt långa rader hasselbuskar som ännu år 1977 finns delvis kvar. För övrigt är den gamla trädgården ett minne blott, men den har uppstått i ny form och där är fortfarande underbart med sina berg och nyanläggningar.
Samtidigt som han köpt Höckgården arrenderade morfar ett länsmansboställe som hette Trädeshagen och låg vid Bredöl. Där låg en stor affär som hette Sandgrens som förde allt i sin affär, specerier, skor, stövlar, järnvaror, ja allt som hörde till en diversehandel. Vidare fanns det ett litet garveri, kvarn och såg som fick kraft från ett vattenfall i ån Nossan. Då Sandgrens sålt sin affär i Bredöl öppnade de en urmakeriaffär på Korsgatan i Göteborg som ännu är kvar i den släkten. (Det var en av pappas bästa vänner.) Vidare var det ett mejeri dit alla körde sin mjölk för att förvandlas till ost och smör. Det fanns inga bilar på den tiden så att transporten skedde på landsvägen med häst och vagn. Mjölken förvarades i stora bleckflaskor rymmande 25 - 50 lit. Ja så var det skomakare, far och två söner, som tillverkade och lagade skor till alla i den trakten, bleckslagare som gjorde bleckkärl och strykerska som hårdströk kragar, manschetter, lösa skjortbröst och frackskjortor. Det var den tidens servis. Alla bodde i var sin lilla stuga.
Morfar och mormor bodde således på Trädeshagen som han arrenderade av länsman Bergmark. De voro så högt upp på rangskalan att de umgicks med baron Hiertas på Främmestad, Bergmarks förstås, så var det Kyrkoherdens. Det var societen på platsen. Höckgården sköttes av en bror till mamma. Han var några år äldre, mamma var endast 11 år då hon fick börja som husmor på Höckgården med hjälp av en stabil jungfru. Morbror August hade två drängar till hjälp. Tyvärr omkom han vid en svår olycka. Han hade bl.a. en tung järnspis på vagnen som han hämtat i Vårgårda. Tåget kom, hästarna skrämdes och skenade, vagnen välte och spisen klämde ihjäl honom till stor sorg. Han var så snäll och begåvad. Hade just skrivit en vacker dikt som låg på bordet när han åkt sin sista resa. Mamma var i "tonåren" då det hände. Pappa och mamma hade väl haft ett gott öga till varandra och nu då det behövdes en karl i huset gifte de sig då mamma fyllde 21 år. Det var ett stort bröllop som varade i flera dagar med en massa ungdomar närvarande. Maten dukades ute på långbord och på natten bäddades syskonsäng på golvet.
Mamma hade två systrar. Anna som var fyra år yngre än mamma blev lärarinna. Sin första plats hade hon i Särna men kom sedan till Vedum som guvernant för häradshövding Rosenqvists barn tills hon gifte sig med Karl Tengström, Storegården, Tengene. Den yngsta systern, Johanna, bodde hos sina föräldrar till dess de flyttade till Höckgården, då arrendet på Trädeshagen var slut. De bodde då i en flygelbyggnad som låg på den plats där den nuvarande ägaren av den andra delen av Höckgården har en mindre villa. Under Kronofogdens tid användes flygelbyggnaden som häkte och förhörslokal. Mormor och Morfar byggde sig ett eget hus i ett hörn av trädgården, Det var en liten början till nuvarande "Mormorsstugan". Två svåra olyckor drabbade mormor och morfar på Trädeshagen. Ett år var det missväxt så säden torkade bort och ett annat år slog åskan ned i ladugården och allt brann upp. Då såg allt mörkt ut och morfar tänkte att nu blir det konkurs men hur det var så ordnades det upp och morfar sa att det hjälpte honom att "Maja var så tröstelier". Det var min mormor.
Mina första minnen från hemmet har jag nog litet otydliga från 2-3 års ålder, endast några enstaka episoder t.ex. då jag ramlade utför vindstrappan samt då jag föll utför verandetrappan och slog sönder min nya fina dockservis av vitt porslin som jag bar i en liten korg. Då var jag otröstlig minns jag. Ett av minnena är att någon bar bort mig till morfars och att jag på morgonen då jag kom hem hade fått en syster. Det var nog Ester som kommit då. Det är ju fyra år emellan oss. Vi barn voro hos mormor och morfar varje dag och många gånger fick vi ligga där på natten, det var ju väldigt roligt. De voro mycket strängt religiösa. De höll morgon- och aftonbön varje dag och varje ledig stund läste de i "Nordborgs postilla" eller någon liknande bok så de blev med tiden ganska slitna, (böckerna). Morfars stående fråga då han kom hem till oss på förmiddagen var:"Har Du talat med Din Gud i dag.". Då var man så blyg så man svarade ej och kände på sig att det nog varit dåligt med kontakten.
Mormor kom varje dag på förmiddagen och skalade potatisen till det stora hushållet som i allmänhet var 10-12 personer som skulle ha lagad mat 3 gånger om dagen. Mormor hämtade potatisen i källaren i en korg, handgjord av enekvistar. Då hon skalat potatisen gick hon ner till ladugården till fårkätten och tömde skalen i krubban och hälsades välkommen där av bräkande tacksamma lamm. Ja, mormor älskade både barn, blommor och djur. Hon sa ibland att det bästa vi har är alla barnen. Vi är åtta syskon, 5 flickor och 3 pojkar. Det var många strumpor och vantar att sticka och stoppa och det var ett jämt arbete. De slets fort sönder då man körde in veden på vintern. Alla vedkorgar måste vara fulla med ved till brasorna innan man fick gå ut och åka skridskor eller åka kälke. Det var en äng som gränsade till trädgården och då ån, Nossan, svämmade över blev hela ängen isbelagd och där hade vi då en ofarlig skridskobana. Vi hade stor respekt för den djupa ån. Vi hade tre bra kälkbackar och två kälkar där tre stycken fick plats. Det var ett litet äventyr varje gång man satte igång kälken utför den branta backen. Mamma ville att vi skulle leka hemma så hon visste var vi var, men tre grannbarn var alltid med oss, så alla var vi som syskon.
Mia hette Maria Svensson och bodde i granngården. Hon var född 13 dec 1891, dvs hon var ett knappt år yngre än Anna-Lisa. Hon finns i kyrkoboken för Bäreberg, A II a/1 sida 157.
Det gick en svår difteriepedemi och ett av grannbarnen blev smittat och dog efter ett par dagar. Han var omkring tre års ålder och hette Sven-Adolf. Hans syster Mia skulle ju isoleras från oss och vi gick på var sin sida av staketet och pratade med varandra men fick ej komma för nära henne. En dag skulle hon få en karamellpåse att trösta sig med. Vi band påsen på en käpp och sträckte den över till henne med hon lyckades inte få den loss, så vi fick hjälpas åt men som väl var blev vi inte smittade.
Då Mormor satt och stickade brukade hon berätta för oss barn om gamla tider. Ett av det bästa var när de uppfann tändstickan. Förut måste de tänka på att samla väl ihop bra stora glöd i spishällen och täcka dem väl med aska så att det fanns glöd kvar på morgonen så de kunde lägga på torra stickor och så få det att brinna. Om det slocknat under natten såg dom efter om det rök ur någon skorsten på nära håll så de kunde springa dit och få låna eld. I annat fall fick de använda flinta och "sköre". Det var ett slags halvbränt linnetyg som var mycket lättantändligt.
Mormor var född 1834 så det var mycket som uppfanns under hennes tid. Hon var så döv att hon inte hörde något men det var som om hon fått ett sjätte sinne. Då Sven köpt sin första bil hade hon legat till sängs länge och ingen hade ju kunnat tala om det för henne men då han körde upp bilen på gårdsplanen säger hon: "Jaså Sven har fått sej en ångvagn."
Det tyckte vi var märkligt eftersom hon var både blind och döv sista tiden av sitt liv. Det var många gånger man undrade hur hon kunde veta vad som hänt. Jag var väl omkring sex år då mormor blev mycket sjuk i rosfeber. Hon låg flera dagar i 40° feber och då fanns det ju ej sulfa. Vi var så ledsna, och rädda att hon skulle dö men som väl var kryade hon på sig. Hon hade grått hår då hon sjuknade. Allt hår lossnade och föll av men sen kom det tjockt brunt hår som var kvar då hon gick bort och begravdes på sin 90-årsdag den 13 april 1925. Det var så soligt och varmt att man satt ute i trädgården utan ytterplagg.
Vi barn ville gärna ha en egen liten trädgård men det var så litet jord bland klipporna där vi ville anlägga den. Vi lånade pappas dragkärra och körde upp jord till vår trädgård och då det blev för tungt kom mormor och sköt på lasset. Vi planterade blommor och gjorde gångar som skulle vara så smala att inte kusin Elin och jag kunde gå arm i arm för det ogillades av syskonen. Då det blev torrt för våra blommor hämtade vi vatten i en av dammarna att vattna med. Vi tog helst i den grundaste för det hände ju ibland att man plumsade i bland grodor och grönt som växte där. Då sprang vi till mormor som tog hand om oss så vi slapp bannor. Ja så småningom var man ju skolmogen. Vår äldste bror hade ju redan börjat, han var två år äldre än jag så han flyttade till folkskolan då jag började småskolan. Tyvärr blev han offer för tuberkulosen som härjade så svårt vid den tiden. Han dog vid 12 års ålder. Det var vår första stora sorg och vi hoppades på ett underverk, att han skulle bli bra igen ända tills mamma kom en morgon och talade om att vår käre storebror dött under natten. Det var en fruktansvärd tid. Det fanns inte många hem som blev förskonade från denna hemska sjukdom som ibland tog hela barnaskaran.
Vår småskola var efter nutida begrepp mycket undermålig men vår lärarinna lärde oss alla fyra räknesätten. Vi fick också lära oss små sånger som jag ännu minns. Vi lärde oss räkna på kulram och skriva på griffeltavla. Senare fick vi skriva staplar i skrivbok med bläckpenna. Mia Andersson hette hon vår lärarinna. Hon och hennes syster bodde i en liten röd stuga en bit in i skogen vid Skattebacken. Hon gick morgon och kväll mellan skolan och hemmet. Det blev minst en halvmil varje dag i ur och skur, vinter och sommar. Om det var för mycket snö åkte "Anders på Skattebacken" och hämtade henne med häst och släde. Hon var förlamad i högra armen så hon fick alltid stödja med den vänstra då hon skrev på svarta tavlan. Hon var som en sträng mor för sina elever. Hon var snäll emot dem men tålde inget fusk. Det var några barn som hade en halv mil att gå och kunde vara genomvåta då de kom till skolan. Då fick de komma in i Mias rum och fick torra kläder på sig. Hon var lärarinna för två generationer i Bäreberg. Även våra föräldrar gick för henne. Då hon slutade fick hon Pro Patria medalj i åttonde storleken.
Jag borde försöka beskriva skolan. Den låg nästan på marken och var rödmålad. Vid väggen stod ett träämbar med två högre stävor mitt emot varandra med hål och en käpp instucken för att bära med. Man fick gärna vara två för det var tungt att bära vattnet från prästgårdsbrunnen. På kanten av ämbaret hängde skopan som alla drack ur och ibland köade pojkarna och ville dricka efter någon flicka de tyckte särskilt mycket om. I skolsalen stod det 6 stora bord med svart bordskiva och gråmålat underrede och bänkar utan ryggstöd. Framför nedre rutorna i fönstren var det spikat slåar för att akta fönstren för att krossas. Nere vid dörren stod en järnkamin som eldades med stora vedträn som pojkarna fick bära in från vedboden som var inrymd i en del av skolhuset. Det var ingen kateder utan ett bord för lärarinnans böcker och en vanlig stor att sinna på, kulram att räkna på, svarta tavlan med kritan och en hartass att stryka bort med, kartor på väggen över Sverige och Palestina. Vi gick endast varannan dag i skolan så vi hade ju en hel dag att läsa läxor och leka. Ibland var vi i prästgården hos "gamle prästen Zanzen" och lekte med Linders pojkar och deras syster Beth. Den ene blev som vuxen professor Sven Linder i Uppsala. De var ibland på besök hos sin mormor, gamla fru Zanzen. Jag minns henne sittande i en gungstol, en liten spröd människa med en liten spetsmössa på huvudet. Vi hade en liten vagn som vi drog runt gårdsplanen. Beth Linder bestämde att Elin, vår kusin, fick dra vagnen två gånger runt och jag endast en gång för Elin var finare än jag. Den nuvarande prästgården var då nybyggd och den gamla var då kvar. Den såldes sedan till gamle gästgivaren i Bäreberg som tog ner den och forslade den till Nossebro där den byggdes upp strax intill stationen och blev den första matserveringen. Den köptes senare av paret Fred som hade bilstationen. Det var vid tiden då järnvägen V.G.J. byggdes som den gamla prästgården byggdes upp. Det var spännande att se då de började staka var den skulle gå och då de började köra grustågen. Mammas kusin "Anna vid brona" bodde i en röd stuga alldeles där järnvägen gick fram och Johan, min bror, och jag var ofta hos henne så vi följde hela järnvägsbygget från början till slut. Hennes stuga köpte järnvägen till banvaktsstuga och den står kvar på samma plats ännu.
Då vi hade gått i småskolan började vi i folkskolan och gick där fyra år och sedan två år i fortsättningsskolan och sedan var det konfirmationsläsning. Det var då jag fyllde 14 år. Vår lärare hette Gustav Kjellén. Han var gift med pappas enda syster. Vi tyckte mycket om honom för att han var snäll och rättvis och hans kristendomsundervisning hörde vi gärna och jag är glad för att jag fick så många vackra psalmer i läxa, de flesta kan jag fortfarande.
Pappa och faster blev tidigt föräldralösa. Jag tror att pappa var i 6-7 års åldern och faster ett par år yngre. Antagligen var det väl tuberkulosen som tog föräldrarna. Det var ju den tidens folksjukdom. Pappa placerades då hos gamla släktingar i Bäreberg som hette Börjes på en gård strax nedanför kyrkan och faster placerades hos andra gamla släktingar i Eklanda Främmestad. Det var väl snälla människor men inte förstod de sig på barn. Det var gamla ogifta syskon av båda könen på båda två ställena så dessa små barn hade nog en ganska trist barndom. På vintern åkte pappa kälke i kyrkliden med några kamrater, eljest fanns det nog inga nöjen där.
En gång var pappa och faster med i kyrkan och för att de skulle sitta stilla och tysta fick de var sin skorpa. Pappa nappade till sig fasters skorpa och åt upp den varvid faster ropade i högan sky: Nu åt "hehern " upp min skorpa. Det var dåtidens godis. Då pappa och mamma gifte sig flyttade faster från Eklanda till Höckgården. Hon blev då bekant med den nye läraren och det blev intresse, kärlek och giftermål. Faster flyttade in som lärarfru i skolan som var granne till Höskgården.
Den förre läraren med familj dog i tuberkulos och sedan dog också farbror Kjelléns syster, som skött hans hushåll. Det var en svår början på äktenskapet och det tillstötte många svåra upplevelser. Först föddes Elin 1890 sednn Albert och sist Fritiof. Ingen av pojkarna blev nog ett år så man förstår föräldrarnas sorg och oro och dysterhet. Elin och jag var jämnåriga. Det skiljde endast två månader och det blev så att eftersom hon var ensam ville hon alltid vara med oss och leka och då särskilt med mig så det var litet svartsjuka mellan henne och mina syskon. Elin fick tidigt något som kallades "skroffler". Det var körtlarna på halsen som blivit angripna av tbc. För att Elin skulle bli frisk åkte de till Lysekil och Ljungskile på semestrarna för att få bad och luftombyte. Jag blev bjuden att hälsa på Elin. De hyrde hos Öhnbergs i Lysekil så det var då vi blev bekanta.
Elin var stor och kraftig och nästan som fullväxt då hon var 12-13 år. Hon var duktigast i skolan att kunna läxorna och hade en ovanligt fin handstil. Tyvärr blev hon aldrig bra. Hon fick lungblödning och kom till Tryggsta sanatorie i Norge, där hon dog 15 år gammal. Innan hon kom till Norge låg hon hemma en tid. Varje dag satt jag på en stol vid hennes bädd. Hon ville att jag skulle sitta och knäppa sakta på gitarren och vi talade ej mycket med varandra men hon ville ha mig där. Det var det året det blev unionsupplösning mellan Sverige och Norge och det var ganska spänt förhållande. Farbror Kjellén var alldeles förtvivlad, han hade ju faster och Elin i Norge och många spådde att det skulle bli krig men som väl var lugnade det sig. Det var ett hårt slag då Elin gick bort och farbror Kjellén var ej så bra utan han fick vara på sjukhus ganska mycket. Han hade sjukvikarie i skolan vissa tider men blev sedan bra emellanåt. Han var ju också organist i Bäreberg. Jag fick spela i kyrkan några gånger då han var upptagen. Det var s.k. veckomässor och då var det ej så mycket att spela. Jag var lite nervös men jag hade tränat bra på psalmerna så det gick bra. En söndag då han var på väg att gå till kyrkan och spela hade han väl känt sig dålig och tänkt gå upp till Höckgården men kom ej längre än till häcken som han lutade sig emot. Han dog där och var 64 år då han gick bort (1925).
Trots svårigheter och motgångar hade farbror "glimten" i ögat och en fin humor och det var alltid trevligt då han hälsade på. En vinter var jag hos faster och farbror på dagarna. Jag fick musiklektioner av farbror och skulle i gengäld hjälpa faster. Jag låg hemma på nätterna men måste skynda mig dit på morgnarna, fick inte stanna och prata för då blev faster sur. Hon var mycket intresserad av handarbete och böcker och ville gärna läsa dikter högt. Hon bjöd ibland Maja i Östorp, min bästa väninna, komma dit och då drack vi kaffe och faster läste dikter. Det var ju trevligt. Farbror var alltid trött och låg och vilade då han kom in ifrån skolan. På skolloven hade de nästan varje sommar någon vän hos sig och de var mycket nere i ån och rodde och ibland bjöds jag att följa med. En kusin till faster brukade sjunga och vi gled fram så sakta. Hon sjöng ofta La Paloma och liknande romantiska melodier. Faster hade ej tid att vara med så mycket. Hon skulle ju städa och laga mat, cykla till Nossebro och handla samt sköta det mesta i trädgården eftersom farbror ej var så stark. Därför var det ej underligt om hon ofta var sur och vi ungdomar hade väldig respekt för henne. "Faster kommer!" Då var alla som tända ljus.
| Agda Öhnberg | Sally Öhnberg |
Då flickorna Öhnberg var där på somrarna låg de i skolsalen och även andra gäster fick bo där. Det var två små rum nere och ett litet sovrum i andra våningen i folkskollärarbostaden. Det var ej vatten eller avlopp men brunnen var belägen strax intill köksdörren. Veden bars in i en broderad vedbärare. För säkerhets skull stod det "ved" med stora bokstäver. Källaren var en s. k. jordkällare, murad stomme och övertäckt med jord. En fin trädgård hade faster och farbror anlagt. Överst på berget hade de planterat en granberså där man satt och hade utsikt över nejden. Den var låg och mycket välklippt. De hade fina bärbuskar och många grönsaker. Då faster blev ensam hyrde hon andra våningen i en villa vid Bärebergs station där allt stod kvar till hennes död. Hon själv var emellertid nästan hela tiden hos Ruth Lövström, vår syssling född Vesterberg, som hade en stilig villa i Partille. Hon bodde där till sin död. Ruth fick ärva det mesta av fasters tillgångar sen en del gått till välgörande ändamål. Vi syskon fick dela lösöret och hon hade ett gediget hem så många bra saker kom på min lott. Det var nio par vackra kaffekoppar och lika många tekoppar med kanna i samma mönster, en vacker hylla, som farbror gjort i slöjden, med påmålade solrosor.
På den stod den stora tomten som jag brukar ha stående på öppna spisen. Jag fick dessutom en kaffeservis i nysilver, teskedar lagom stora till tekopparna, ett litet krucifix av porslin som Elin fått av prästfrun Zanzen. Det är nog väldigt gammalt för det var slitet redan då vi lekte med det hos dockorna. Tomten var present av Öhnbergs. Ja det var mycket som berikade våra hem och vi har glädje av att äga dessa minnen. Det var många flera saker som jag ej minns just nu som kom på min lott. Fasters och Farbrors levnad var så inflätad i vår ungdomstid och jag har mycket att tacka dem för men de hade också mycket stöd och hjälp av både stora och små.
Jag vill nu återvända med mina tankar till våra älskade morföräldrar. Jag minns ej säkert men tror att jag var omkring 11 år då morfar hade köpt en cykel i Vara och kom och överlämnade den till oss. Det var en modell som var något mindre än den vanliga storleken så den var bra att lära sig cykla på. En natt hade han legat och fruset och hade då kommit att tänka på att Esters och min vinterkappa nog var bra tunna så han lämnade pengar till mamma så att hon skulle skaffa oss riktigt varma kappor. Senare då jag var 16 år kom han och sa att han tänkt på att det vore väl roligt för oss att få följas åt på cykelturer och så fick Sven och jag var sin fina cykel. Vi blev ju så glada. Jag förstår att morfar ville uppmuntra oss. Vi var ju alltid med i de vuxnas arbete och han tyckte väl att han ville göra oss den glädjen. Det var inte gott om pengar på den tiden och vi som var så många barn fick inte ha förstora pretentioner men vi saknade inget. Vi hade så roligt med våta lekstugor sa länge vi var små och det har vi även som vuxna då vi träffas. Det är ovärderligt! Mamma sa ofta att vad ni gör måste ni vara vänner och hålla ihop. Det var så i hennes hem. Där rådde kärlek och sammanhållning. Mamma hade svår huvudvärk och fick då ta asperin kanske flera gånger i veckan och var i väldigt dålig kondition. Barn vartannat år och stort hushåll med hjälp av en jungfru som också delvis skulle sköta kossorna på förmiddagen. Hon var överansträngd och doktorn ordinerade vila, bad och medicin. Hon hyrde hos en gammal prästfru på Mösseberg som hette fru Lindow, en tjock fru med vitt hår och svart spetsmössa. Jag var åtta år, liten och mager så jag fick följa med mamma och bada "varmstol" och "varmrum". Det var två baderskor, Mia och Augusta. Det var på Mösseberg och det var mycket för den lilla åttaåringen att uppleva. Jag beundrade det stiliga doktorsparet från Stockholm, båda långa och mörka. Han hade monokel, hon nästan alltid vitklädd med stor vit hatt, klädd med vita strutsfjädrar. Hennes mamma var också mycket elegant i en beigefärgad dräkt med något lila på hatten och spetsprydd parasol. De åt på restaurangen. Det kostade hela två kronor om dagen i första klassen, en stor summa på den tiden men man fick också mycket för den. Man blev serverad vid småbord med plats för 4-5 stycken. Frukost och kvällsmat fick man hämta själv vid ett stort bord med alla möjliga goda rätter. Middag blev serverad vid småbord och man fick välja på tre olika soppor varje dag, sedan fick man välja på kött eller fisk samt minst två olika efterrätter och sist kaffe. I andra klass matsal, där jag åt, fick man allt detta serverat vid bord med vita linnedukar och servietter för 1.75 om dagen. Nästan alla dagar stod Karin Elvsted, en liten söt mörk flicka och sålde härliga rosor som herrarna köpte och satte på sina damer. Det stora badhuset med verandor och balkonger, där musiken spelade varje dag var omgivet av en vacker park att promenera i, där var svandamm med vackra svanar och en lekplats med gungor och tak över. Det var en stilig syn då Lars Ekberg på Dagsnäs kom och åkte i landå fram till badhuset i fyrspann. På Tennisbanan brukade underläkaren och sjukgymnasten hålla till då de var lediga, han i vit kostym och hon i ett blått åtsittande klädningsliv och en kjol som var mycket vid nedtill med vita smala band samt vita tygkängor och panamahatt. I den dressen spelades tennis.
En lördag kom pappa och hälsade på oss. Han cyklade hela vägen. Jag minns ej hur länge vi var där men det var antagligen tre veckor. Mamma fick göra om den vistelsen ett par år innan doktorn var nöjd. Pappa talade med doktor Odenius och bad honom undersöka mig noga i lungorna och som väl var fick jag vara frisk och det var nog tack vare att jag fick följa med på badort med mamma och till västkusten med Elin. Jag var förfärligt mager som barn, ja ända till 18-19 års ålder måste jag dricka grädde och försöka "lägga på hullet".
_AL01-02.jpg)
_AL01-03.jpg)
| Maria Johansson | "AG" Johansson |
Pappa var mycket intresserad av allt nytt som kom till och var alltid den förste i trakten att skaffa det nya. Han var först att köpa cykel, att köpa slåttermaskin, fotogenmotor för tröskverk, telefon m.m. Han fick ett resestipendium för att åka till Danmark och studera jordbruk. Då han kom hem satte han upp en vindmotor och byggde en vattenbassäng på berget samt grävde brunnen som ännu är kvar samt byggde en vall mot ån så att det gick att torrlägga ängen för att odla havre på den. På så vis fick vi pressvatten i både kök och ladugård. Ett stort arbete, som pappa tog på entreprenad, var att bygga om bron över ån. Det var förut en träbro som hette Stolpabron. Vägen och bron låg mycket lägre då än nu. På våren blev det nästan alltid översvämning och på söndagarna, då folk skulle gå till kyrkan, brukade pappa köra dit med häst och vagn och skjutsa dem över. Det var stenarbetare som byggde de stora brofästena däribland en från Härjedalen som hette Stenmark. Han hade sin Emma med sig. De hyrde hos grannen. Själva bron byggdes av Ing. Lundwik i Vänersborg. Han hade sina arbetare bl.a. far och son som hette Fåll. De bodde hos morfars men åt hos oss. Ing. Lundwik var inackorderad hos oss och jag brukade servera honom då han åt. Han brukade sitta och berätta hur det var på teatern och hur fint damerna var uppkammade då samt vad som hände i sta'n. Det var ju mycket intressant och jag tycker att det känns som om jag haft nytta av den kontakten i livet. Det var en fin man som man saknade då arbetet var slut. Det var han som i sitt brev skrev att livet är stundom vin och stundom vatten. En dag hände det en olycka men som väl var blev ingen människa skadad. De hade satt upp tre av bågarna och kom med den fjärde då allt brakade ned i ån och vår fina båt krossades. "Gubbarna" kom i vattnet men alla klarade sig.
Jag återvänder till tidigare år. Moster Johanna var då kvar i det gamla hemmet. Hon åkte ned till Skåne och gick igenom Vilans folkhögskola. Hon hade en del beundrare hemomkring men hon var ju mycket hos sin syster i Tengene och där träffade hon sin blivande make. De hade sedan ett stort bröllop på Höckgården. Jag var nog omkring tio år. Elin och jag var tärnor. Det finns ett foto på det brölloppet i den gamla byrån tror jag. Med tiden fick vi kusiner på båda ställen i Tengene. Moster Anna och morbror Karl Tengström fick fyra barn : Maja, Rickard, Gustav och John. Moster Johanna och morbror Sven Tengström fick sju barn: Elsa, Karin, Valter, Anna, Margit, Ingrid och Ville. Mamma och hennes systrar var mycket fastade vid varandra så det var ett ganska flitigt umgänge. Även svågrarna kom bra överens. Det fanns ju inga bilar på den tiden utan man måste åka hästskjuts så det tog tid att åka varför de minsta barnen brukade somna på vägen hem. Vi barn fick ibland stanna någon dag och det var ju väldigt roligt. Jag var hos moster Anna och morbror Karl då jordbävningen kom. Det var på söndag och jag var med deras jungfru i Trökörna kyrka. Det blev panik, alla rusade mot utgången och jag kan ännu se framför mig hur de trampade på en människa som låg på golvet med blå hatt på sig. Hon blev visst ej allvarligt skadad. Sen kom det ett svagare skalv på kvällen och jag önskade: "Ack om jag bara vore hemma". I Bärebergs kyrka blev det likadant. Pappa var där, kyrkoherde Åhlén stod vid altaret och läste bönen "Fader vår" då skalvet kom. Kyrkan var så gammal och skral så det var bestämt att den skulle byggas om och då det började "krasa" i taket hoppade en del från läktaren ned i fönstren och andra sprang ut genom dörren och kyrkoherden hoppade över altarringen. Det gick ju fort över och då de lugnat sig gick de in i kyrkan och avslutade gudstjänsten. Jag blev så rädd så jag måste i många år sitta nära ett fönster.
Vi hade en torpare som hette "Erksson". Han hade ett litet torp som hette Spjutstorp och för det skulle han göra vissa dagsverken men under skördetid var han nog "framme på gården" varje dag. Det är underligt att han i sin fattigdom och sitt slit alltid var glad och på gott humör. Han hade förmåga att berätta roliga historier som lättade upp det tunga arbetet. Han hade en äkta humor och var aldrig "ful i munnen". Han hade en duktig hustru som hjälpte till med försörjningen av de fyra barnen genom att sy barnkläder. Det var många gamla ensamma gummor som bodde i små gråa stugor. Det var i allmänhet ett rum och så ett väldigt litet kök med jordgolv. En del satt och spann garn som gav lite pengar och på hösten plockade de bär och levde för övrigt på allmosor. Många var förvärkta så kroppen var sned och vind och man såg dem då de gick till kyrkan på söndagarna. Mamma brukade ofta ta någon med in då de gick från kyrkan och bjuda på middag.
På hösten skulle julosten ystas och de som ej hade mjölk brukade göra "yste-kalas". Det bestämdes vilken dag de ville ha mjölken. Vi hade en bleckkruka "tre-kanneflaska". Den var lagom till ystemjölken. När man kom med mjölken bjöds man på kaffe och mycket med kakor. Det kunde komma många med mjölk och då blev det en stor ost. Det var omkring 25 stycken som fick sin julost på den tiden på så sätt. Det var många original. En hette Jungli-Maja. Hon gick omkring med en korg och sålde småsaker, näsdukar, förkläden m.m. Hon kom rätt ofta och man måste köpa av henne annars blev man illa beryktad i stugorna. Så var det en som hette Elversson "Tjölne-gubben". Han hade varit ute litet i sitt tidigare liv bl.a. i Stockholm. Det var en viss finess på honom. Han var alltid klädd i en lång svart rock som med åren blev grön, han hade peruk som också skiftade i något grå-grönt-rött. Han bodde ensam i sin lilla stuga och levde mest på allmosor. Han gick på visit varje dag i de olika gårdarna och kom alltid vid middagstid så han blev bjuden sitta ned och äta. Ryktet berättade att han tjänade pengar på att vara "böneman". Det var forna tiders äktenskapsförmedlare. Så var det lilla Inga som kom med vissa mellanrum. Hon var dvärg och var nästan lika tjock som hon var lång. Hon kallades för binnetösa för att hon alltid gick och bann (stickade) på en strumpa. Hon var från Sollebrunn och då hon kom stannade hon ett par dagar innan hon fortsatte. En annan gammal tant som kom och gick omkring och "hälsade på" hette mor Rosendahl. Hon var änka efter trädgårdsmästaren som bott och arbetat på Höckgården tidigare och bodde nu hos släktingar några mil därifrån. Så var det Otto och hans gumma, de var mycket fattiga. De hade en ko som aldrig mjölkade. Otto slet och bar stora kärvar råghalm till kossan som var "så snäll" och "grisen ville de inte slakta för de skulle ändå ha en gris och då var det lika bra att ha den gamle kvar". Deras barn kom ut i världen och fick det mycket bra. En dotter gifte sig med en skräddare och de började med skrädderi i smått i Göteborg och arbetade själva. De var skickliga i yrket och affären växte och det blev en av Göteborgs finaste i branschen, Ekman & Co.
Det började efter konfirmationsläsningen en ganska händelsefattig tid men snart började det komma in något nytt i tiden. Man fick telefon och så småningom elektriskt ljus och kraft. Det bildades exelsiorsföreningar som ordnade med bibliotek och föreläsningar samt uppträdande av Delsbostintan, fornforskare m.m. i den stilen. Man löste årskort, föreläsningarna var i Nossebro och biblioteket sköttes av "KalaErkes" Nils. Han hade skaffat en stor nyhet, en trattgrammofon. Man gick och lånade böcker och så spelade han skivor och där satt alltid några och lyssnade andäktigt. Vid den tiden var det stumfilm på biograferna. Detta var omkring 1909-1910. Det arrangerades också ungdomsmöten där det dansades folklekar med lekledare och nationaldräkter var mycket populära.
På vintern 1909 fick jag komma till Göteborg för att lära mig sy våra kläder. Pappas kusin Oscar Andersson från Hagen var spårvagnsförare och hans fru Charlott hade syateljé. Jag fick komma dit och bo hos dem i tre månader 1909 och lika länge 1910. Det var hos dem jag sedan fick bo när jag inväntade Ingrids ankomst. Det hade just kommit en brytningstid även vad klädedräkten beträffade. De klädningar som nu syddes och användes var omständiga att sy. Först var det ett åtsittande foderliv, därpå draperades klädningstyget och syddes fast, Kjolarna var klippta i sju eller nio vader som i sin tur fodrades och ihopkastades, nederst en ylleskoning och i kanten ett velourband som skulle sys för hand två gånger. Kjolarna nästan släpade så därför måste det vara velourband. Så syddes alla kjolar vintern 1909 men på våren 1910 började det nya modet slå igenom. Det blev riktig revolution. Kjolarna syddes, som man då tyckte, både korta och smala. Man visade ju både fötter och smalben och det var ju nästan oanständigt men det slog snart igenom och gick ibland till överdrifter. Kjolen var så smal att det blev svårt att gå och det hände att damer fick lyftas upp på tågen för att kjolen var för smal.
Då jag var 19 år var det ett stort ungdomsmöte för hela Västergötland anordnat vid Mösseberg. Ester och jag cyklade till Fåglavik och åkte sedan tåg till Falköping. Vi fick bo hos en väninna som var badgäst på Mösseberg. Mitt på en äng var det rest en jättestor midsommarstång och däromkring dansades folkdanser och ringlekar i minst tre stora ringar. Flera lekledare ledde det hela. Det var tal och sång också och det pågick midsommarafton och midsommardagen. Vi skulle åka hem midsommardagen men missade tåget. Det gick inte att ringa hem för telefonstationen var stängd på söndagarna. Det var inte roligt att tänka på hemkomsten. Det blev ej så farligt men som straff fick vi kratta hö på ängen hela dagen och det var ju inte så lätt då man var så trött men man förstår vilken oro de utstått på natten då vi inte kom hem.
När jag var 14 år var det stort lantbruksmöte i Skara. Pappa hade anmält både hästar och kor till utställningen och han fick flera fina pris. Hästarna hade blågula sidenband inflätade i manen då de sprang i ring och visades upp. Han hade också anmält både mig och vår jungfru att delta i en mjölkningstävling för deltagare under 16 år. Vår jungfru skulle fylla 16 i dagarna men hon fick tävla i den klassen, jag fick första och hon fick andra pris. Vi hyrde en lägenhet på 2 rum och kök där vi bodde och lagare vår mat. Det var pappa, Sven, drängen och torparen som skötte djuren. Anna, jungfrun, mjölkade kossorna och moster Johanna och jag skötte maten. De flesta utställarna var från de stora godsen och man såg många av modeller till Ivar Lo Johanssons utslitna statarhustrur som mjölkade de utställda korna.
På vintern sattes vävar upp. Det var den tiden av året det skulle spinnas lingarn som sedan vävdes till lakan och handdukar. Det vävdes långa längder, 25-30 alnar minst, kanske längre. Då man klippt ned väven lades den att blekas ute i vårsolen helst på snö om det fanns. Det gick åt många och långa vävar att underhålla med lakan till alla bäddarna. Mamma vävde även dukar och servietter i dräll i s.k. 12-skaft. Då var det solv på 12 käppar bredvid varandra. Så vävdes gardiner, sängöverkast, klädningstyger, både garn- och trasmattor så man var glad då man fick ta ut vävstolen.
Det är en fantastisk skillnad på hur människorna klär sig nu och hur det var på 1800-talet. Det var inte så varmt i bostäderna så det behövdes både flera och varmare kläder. Min mormor Maja Påvelsdotter var född 1835. Då jag var barn och låg hos mormor och morfar ibland på natten kunde jag ju se hur hon klädde sig. Först ett rejält linne, sedan ett fodrat livstycke, tre-fyra underkjolar minst, fotsid klänning samt däröver en kofta eller väst. Det är stor skillnad på hur nutida ungdom klär sig men det gick inte att hålla så varmt inomhus då som nu.
Det gjordes också tagelmadrasser i hemmet. Det blev en hel del tagel efter både ko- och hästsvansar och de betalades bra av uppköpare som åkte omkring och köpte upp. Pappa sparade taglet några år och gjorde det sedan i ordning för att stoppas i madrass. Det låg i någon blandning som luktade tjära. Jag vet inte vad det var. Så skulle det spinnas till tjocka rep som fick ligga länge för att torka, kanske ett år. Då man sedan repade upp repet var taglet småkrusigt och poröst och det stoppades till madrasser av en expert som hette Lotta Falk. Det användes mest bolstrar i sängarna. En del var fyllda med gåsfjäder en del med halm eller "hackelse" av halm. Kuddarna var fyllda med fjäder och dun.
På vintern hade "karlarna" mycket att göra med att skaffa hem ved från skogen. Det var lång väg att köra och det tog tid att fälla träden. De brukade då köra på morgonen och ha mat med sig och vara i skogen hela dagen. Då de kom hem var de vita av rimfrost både människor och djur. Det doftade så härligt på vedbacken av de kådiga, stora grangrenarna. Så skulle plogar , harvar och andra verktyg lagas. Det stod en smedja på backen just där Solgläntan nu ligger. Mitt i smedjan stod en jättestor träkubb och därpå ett smidestäd och stora släggor och tänger som användes då de skulle smida. Vid ena väggen var en stor blåsbälg som drogs med en stång så det blåste på kolelden som då värmde järnet så att blev glödgat och gick att smida. Jag kan ännu i minnet höra det klingande ljudet av hammarslagen och känna den fräna doften från kolelden. Smeden som hjälpte till i smedjan var stor och kraftig med långt, rött hakskägg. Ytterst hade han på sig ett stort förkläde av läder. Det kallades "förskinn" och skyddade för både kyla och värme.
Strax före jul slaktades julgrisen och även någon stor gödkalv och sedan lagades det en massa god mat, syltor och korvar av många slag. Vi gjorde härliga medvurstar och korvar som röktes med enris. Korvarna och även skinkor och fårlår röktes sen de legat i saltlake. Köttes hängdes på en ställning i smedjans skorsten och så eldade man med enris på eldstaden, men det fick aldrig bli lågor utan endast rök. Man fick ha en kraftig käpp att trycka på riset så det inte blev lågor och man höll på i flera dagar. Enriset kördes från skogen med samma stora vagnar som användes när säden kördes in. Morfar skötte om rökningen när vi barn tröttnade. Ett annat arbete på hösten var när linet skulle "bråtas". Linet, som drogs upp för hand, lades ute på åkern för att ligga i ur och skur en tid för att "rötas", togs sedan upp för att torka. När man sedan hoppades att det skulle bli en lugn och solig dag fick ett par av oss barn gå till några gummor och be dem komma och hjälpa till att "bråta". Det fanns en djup, långsmal grop med höga kanter av torv. På dessa kanter lades störar längsefter. I botten på gropen eldades det svagt. Linet lades ut på störarna för att bli så torrt att det knastrade. Runt omkring på backen satt gummorna med var sin bråte. Pappa stod och vände på linet och vi ungar fick passa upp med lin-lockar till dem som arbetade. Solen sken, bråtorna och munnarna på gummorna gick i kapp så det var ett fasligt väsen. Men så kom mamma med kaffe och då blev det paus, inte med munnarna, de gick lika bra. Det var ett par ensamstående, ogifta mödrar, vilket ju var en skam på den tiden, så var det en gammal ungmö, vår jungfru och hennes syster. Det var ett lagarbete. Först skulle det "bråtas". Det var första momentet och det brukade den starkaste göra, sedan arbetades det till dess det blev mjukt och fint. Jag tror att medelåldern på denna hjälpresurs var omkring 30-40 år.
Då det var tid att börja skörda rågen i början av augusti fick man åter gå och be dem om hjälp. Det var innan slåttermaskinerna fanns. Då gick männen i en rad och slog säden med lie och efter var och en gick en upptagerska och samlade ihop säden och band till kärvar som sattes upp i skylar för att torka innan den kördes in. Så skördades också både vete och havre. Den första slåttermaskinen lade av säden i högar. Då blev det mycket lättare för dem som band. Då fick männen också binda för slåttermaskinen gick så fort. Med nutida maskiner år 1978 är säden både skördad och tröskad på åkern.
Så var det vid de stora byken två gånger om året, höst och vår. Då fick man åter be om hjälp. Vi hade i allmänhet två stora "lakekar" fullpackade med kläder. Man började med att koka lut av björkaska i en inmurad jättestor järngryta. Sedan måste den stå och klarna i några dagar för att bli kristallklar innan den kunde användas. Kläderna låg i blöt över natten och sedan kom tvätthjälpen och satte i gång. Det brukade vara 5-6 som stod och tvättade i stora träbaljor och gned kläderna på tvättbräden av trä som var plåtbeslagna. De stod fyra i en rad och jobbade så såpskummet yrde och traktens händelser och nyheter avhandlades mycket hörbart. De hade roligt under arbetet. Då alla kläderna var tvättade i två vatten packades de mycket noga i karet. Så värmdes luten i grytan och östes sedan kokande på kläderna. Luten fick rinna ned i en balja genom ett hål i karet. Så östes luten tillbaka i grytan och kokades upp och östes på kläderna igen. Det höll man på med i flera timmar på kvällen. Då brukade både pigor och drängar från granngården komma och hjälpa till att ösa. Så bjöds de på kaffe förstås. Det kallades "lakeschå".
Dagen därpå kom det 3-4 "manfolk" och lyfte ut det tunga karet på en vagn som sedan kördes ned till ån för att innehållet skulle sköljas. Det lades ut en flotte intill åkanten att ligga på då kläderna sköljdes. När jag var 5-6 år brukade morfar hjälpa till att köra fram kläderna för att hängas till tork på snören i parken. Det brukade en jungfru och moster Johanna klara av. Kläderna skulle sedan "läggas" och därefter manglas på den stora stenmangeln. Det var så på den tiden, mycket har ändrats. Nu har de flesta tvättmaskin och det finns bra tvättmedel. Vi måste vara 4 st. för att orka dra och väga upp den stora mangeln. Nu finns elektrisk mangel som är lättskött. Ja det kändes nog skönt för mamma när det stora linneskåpet var fyllt med doftande rena handdukar, lakan och dukar.
Då jag var omkring sju år hade vi en jungfru som vikarierade för en annan i tre månader. Hon var väldigt snäll emot oss barn. Hanna på Slätten hette hon. På kvällen, då hon slutat arbetet, tog hon ned sin gitarr, satte sig på kökssoffan och spelade och sjöng och vi alla barn kröp tätt intill och lyssnade. Hon sjöng många sånger. Jag lärde mig alla och kan dem ännu men tyvärr strejkar rösten.
Nu har jag berättat några minnen från min barndom och tidiga ungdomsår, litet om arbetet på Höckgården och om en del människor som bodde däromkring. När jag var omkring tjugo år träffade jag kontorsskrivaren vid järnvägen i Nossebro, Gustav Löwieng. Det blev kärlek och vi förlovade oss i Rättvik år 1913. I sept. 1915 hade vi stort bröllop på Höckgården med en massa gäster bl.a. fjorton par tärnor och marskalkar. Det var väl trots allt med ett visst vemod jag flyttade från min stora familj till Björboholm dit Gustav hade blivit förflyttad. Vi hade en mycket kall bostad så jag flyttade hem till Höckgården på vintern när Gustav fick plats i Göteborg.
Den 3 juli 1917 fick vi vår dotter Ingrid. Gustav blev utnämnd till stationsinspektor i Torved och den 28 febr. 1918 flyttade vi dit. Vi hade centralvärme men för övrigt var bostaden obekväm trots att stationshuset var nybyggt. Omgivningarna var dystra, Torved låg nära det stora skogsområdet Tiveden. Jag blev därför glad då Gustav fick Kvänums station mitt på den bördiga västgöteslätten. Jag fick nu också närmare till Höckgården och kunde på ett annat sätt följa livet där. Ännu bättre blev det då Gustav fick Nossebro station så att jag kunde cykla hem nästan varje dag och hälsa på och hjälpa mina föräldrar som då blivit gamla och dåliga. Efter det att Gustav pensionerats köpte vi en villa i Lyckorna och anlade där vår tredje trädgård. Vi var ju båda mycket intresserade av trädgårdsskötsel. Vi hade ju alltid längtat efter att få en egen villa men tyvärr fick ju inte min käre Gustav leva där mer än fem år på sitt älskade Solgläntan. Nu samlas omkring mig varje sommar barn och barnbarn som njuter av blommor, bär, grönsaker och bad. På vintern bor jag hos Ingrid och hennes Birger och förenar på det sättet det bästa av storstadens och landsbygdens liv.